Soliga Tunisien – Där golfsäsongen aldrig tar slut

Text: Fredrik Richter
Foto: Rickard Löwenhoff

Tunisien ligger vid Nordafrikas kust mellan Algeriet och Libyen. Grannländerna kanske inte lockar till någon större invasion av golfturister, men faktum är att Tunisien blir allt populärare som turistmål, både för de som har golfspel på schemat, eller för dem som bara vill ligga på stranden och lapa sol. I Tunisien är det vackert, städat, trevligt och här finns det även riktigt fina golfanläggningar.

Tunisien är ungefär en tredjedel så stort som Sverige till ytan och här bor drygt 10 miljoner invånare. Atlasbergen som rullar över norra Afrika har sitt slut i Tunisien och det högsta berget i landet, Djebel Chambi når en imponerade höjd av 1 544 meter. Norra Tunisien vid Medelhavets kustbälte ner mot staden Sfax består av bördiga jordbruksområden och här har det visat sig gå utmärkt att anlägga golfbanor. Till skillnad då mot den södra delen av landet där Saharaöknen breder ut sig på vid front.

Även klimatet är att föredra i norr före söder, både för golfbanor och för golfare. Somrarna blir förvisso heta, men under höst, vinter och vår är det mellan 15-25 grader och således en mycket behaglig temperatur att vistas i.

Vi åkte med resebyrån Easton Golf till Monastir och sedan vidare till hamnstaden Port El Kantaoui för att ta reda på mer om livet och golfen i Tunisien.

Kvällsflyg är alltid praktiskt och vårt flyg lyfter från Arlanda först klockan 21.00. Knappt fyra timmar senare meddelar kaptenen att vi snart ska landa, att vi därför ska spänna på oss säkerhetsbältena och att det är 21 grader varmt vid flygplatsen i Monastir. Våra tår som knappt hunnit tina av novemberkylan hemma i Sverige spritter till av glädje och så fort planet har landat rusar vi ut i den underbart varma Tunisiska natten. En halvtimmes busstur senare där guiden meddelat att vädret ska vara soligt och varmt hela veckan, kommer vi fram till vårt hotell, checkar in och slocknar direkt.

En resa i tiden

Hotel Kanta måste vara byggt på 70-talet och har nog inte ändrats nämnvärt sedan dess. Vi har rest i drygt fyra timmar, men det känns även som att vi har rest drygt 30 år tillbaka i tiden. Visst, det finns Internet på vissa rum, satellit-TV och andra tekniska detaljer, men vid receptionen finns det även gamla telefonhytter med lika gamla telefoner som vittnar om att hotellet nog hellre minns svunnen tid än tittar framåt. Inredningen är med sina tapeter, marmorgolv, och kaklade badrum som tagna från filmen Sällskapsresan. Hursomhelst är det både fräscht och charmigt och med två pooler, trevliga restauranger med billig och god mat, vänlig och glad personal och nära till både marina och framförallt till två golfbanor, ser vi fram emot den stundande veckan.

El Kantaoui heter golfklubben vid hotellet som har två banor, Panorama Course och Sea Course. Båda utgår från klubbhuset som ligger endast en kort promenad från vårt hotell. Sea Course är en trevlig upplevelse och till en början är hålen faktiskt riktigt enkla. De först nio hålen innehåller ett flertal korta par-fyror som är runt 250 meter från herrtee och just över 200 meter från damtee. Jag älskar korta par-fyror där man frestas att ta i med drivern, men där man egentligen ska spela klokt och strategiskt. Jag lyckas besegra några och får betala dyrt på andra hål. Precis som det ska vara. Efter nio hål börjar vi undra varför banan har fått namnet Sea Course. Visst är vi nära havet, men det vet vi mest för att vi har sett det på kartan.

Vid tolvan hör vi dock vågarna från Medelhavet och vinden friskar i lite extra när vi får några underbara hål vid stranden.

De avslutande hålen spelas i vacker eftermiddagssol och vi börja så smått längta efter en avsvalkande öl på klubbhusets terrass. Den lokala ölen heter Celtia och smakar alldeles utmärkt när vi efter varvet analyserar vår runda och då vi redan börjar planera morgondagens golf på Panorama Course.

Utsikt över gamla stan

När en bana har fått namnet Panorama Coure, är det troligen vacker utsikt från många av hålen. För att man ska få vacker utsikt, krävs oftast nivåskillnader och därför utbrister jag och min fotograf: ”Golfbil!” i mun på varandra. Det tycker även golfvärdarna är en god idé, för även om Panorama Course börjar med några relativt platta hål, bär det snart brant uppför och det är till och med att vår golfbil får kämpa uppför backarna på sjuan och åttan. Väl uppe på nian tycker vi att banan har getts ett mycket passande namn, utsikten över staden Sousse och Medelhavet är fantastisk vacker.

Från banan ser vi även stadens gamla del, Medinan dit vi beger oss efter rundan. Innanför stadens murar råder en nästan hysterisk kommers, med en labyrint av smala gränder där försäljarna försöker med alla tricks för att få oss att köpa just deras produkter. Vi hamnar till slut i en affär som erbjuder skinnjackor till låga priser och min fotograf håller stenhårt emot den säljare som först på franska, sen engelska, och till slut även svenska försöker att sälja på honom en skinnjacka. Priset börjar på 1000 Dinarer (ca 5000 kronor), men min kollega är stenhård och bjuder 500 kronor. Vi bjuds på kaffe får sitta ner och höra allehanda historier och jackornas kvalitet och han sänker sedan sitt pris till 2000 kronor. Min kollega är omutlig och jag kan knappt hålla mig för skratt inför detta skådespel. 800 kronor är det slutliga budet, men vi lämnar butiken utan någon jacka, men med våra pengar kvar och kaffet var ju både gott och gratis.

Stora golfplaner i Hammamet

Nyfikna på vad Tunisien har mer att erbjuda i golfväg hoppar vi följande dag in i en taxi och beger oss en timme norrut, mot Hammamet och Citrus Golf. Anläggningen, som är från 1992 är därmed en av landets äldsta, och med sina 45 hål är det Tunisiens största golfanläggning. I närheten finns även Yasmine Golf som liksom Citrus är ritad av amerikanen Ronald Fream. Det satsas stort på golf i området och Jack Nicklaus arkitektfirma ritar ytterligare en bana här som invigs nästa sommar och det planeras även ett flertal nya banor i området.

Citrus Golf är en gedigen anläggning som varit värd för flera stora tävlingar genom åren. De nationella mästerskapen har spelats här många gånger, och banans två banor, Les Oliviers, och La Foret är båda rejäla utmaningar.

Banorna är annorlunda mot de vi har vant oss med nere i El Kantaoui, som är mer av resort-karaktär, med ganska vänliga omgivningar runt fairways om man nu skulle få för sig att missa dem. Les Oliviers och La Foret är välskötta, välondulerade banor med många riktigt bra golfhål, men det gäller att hålla tungan rätt i mun och inte vara för sned från tee. För då hamnar man i tjocka buskage eller i djupa raviner och det är knappt värt att leta efter bollarna där. Men det är proffsigt, välskött och elegant och med en vänlig klubbchef som heter Omar Cherif kan det ju liksom inte misslyckas.

Vi hoppar in i taxin igen åker tillbaka till vårt hotell och rusar rätt in i en magdansshow i foajén. Våra reskamrater från Easton Golf klappar händerna i takten stämningen verkar vara på topp. Efter denna uppvisning, som slutade med att en man från vår grupp bjöds upp av ensemblen och fick visa sin egen version av magdans, vandrar vi ner till marinan för middag. Fiskrätterna är utsökta här och varje morgon kommer fiskebåtarna in från Medelhavet med dagens fångst.

Ryktet går att det är snökaos hemma i Sverige, vilket känns smått overkligt när vi sitter på en uteservering och läppjar på lite vin och äter en utsökt fiskmåltid tillsammans med några solkyssta vänner. För att inte irritera mina Facebookvänner hemma i Sverige för mycket undviker jag att uppdatera min status alltför detaljerat utan nöjer mig med att skriva: ”Livet är underbart”.

För det är det.

Veckan fortsätter med soliga dagar på golfbanorna i El Kantaoui som vi gillar mer och mer för varje dag. Greenerna kanske är något för tröga för min smak, men jag får inte mycket gehör från de övriga golfgästerna för detta. Bättre för långsamt än för snabbt tycker en del, vilket även får prägla mitt totala helhetsintryck av veckan i Tunisien. Det var länge sedan jag var så avstressad och avkopplad och när vi tar vår lilla promenad tillbaka till hotellet efter veckans sista golfvarv tar sträckan dubbelt så lång tid som under den första dagen. Bättre för långsamt än för snabbt.

Vi beger oss hemåt och den knappa fyra timmar långa flygresan hem till Arlanda tar oss från sommar direkt till vinter. När kapten berättar att det är en plusgrad och regnblandad snö i Stockholm är vi många som börjar planera en snar återresa till Tunisien.

Eller som någon sa när vi landade: ”Jag vill till Tunisigen!”