Golfvärlden sörjer Seve Ballesteros

Text: Niklas Levy
Foto: Getty Images

Jag tittar på ett klipp på Youtube och får en tår i ögat. Det är smärtsamt. Klippet visar en sjuk, frånvarande före detta världsstjärna då han hedras av den samlade världseliten i golf. Det är ett gripande och väldigt sorgligt inslag. Jag kan knappt se det till slutet. Vrider bort blicken. Vill inte att det ska vara så.

Det är en gala där olika idrottspriser delas ut och Seve Ballesteros är en av pristagarna. Han får det prestigefyllda priset för allt han uppnått under sin livstid – Lifetime achievement award. Året är 2009 och Seve är sjuk. Så sjuk att han inte kan närvara vid galan. En länk har kopplats upp till hans hem i Pedrena i norra Spanien. Bredvid honom sitter hans kompis och trogne spelkamrat genom åren - Jose Maria Olazabal. Seve ler ansträngt. Han försöker men får knappt fram ett ord. Svaren dröjer. Han har en keps på huvudet för att dölja ärren av de operationer han genomgått sedan den svårartade hjärntumören upptäcktes 2008.

Från galalokalen hyllas Seve med stående ovationer från den månghövdade publiken och på scenen står en lång rad kollegor från världens ledande tourer. Colin Montgomerie vänder sig direkt till Seve och förklarar, med darr på stämman, sin kärlek till honom och vad han betytt för golfen – inte minst Ryder Cup. Klipp till Seves vardagsrum. Ögonen tomma. Ett skevt leende. Uppfattar han överhuvudtaget vad som pågår? Det är gripande, snudd på outhärdligt.

För mig symboliserar Seve allt det jag vill att golf ska handla om. Och utan att någonsin ha träffat honom känner jag mig ändå besläktad med honom. Uppväxt under knappa omständigheter i närheten av en golfbana. Förälder som jobbade på klubben. En, eller högst ett par golfklubbor som antingen var för långa eller för korta, för lätta eller för tunga. Golf, golf, golf. Alltid en klubba i handen och en boll framför sig. Den magiska känslan av att träffa mitt i prick och få bollen att flyga dit man ville. Själv lyckades jag hyfsat – ibland. Severiano Ballesteros inte bara lyckades – han erövrade en hel golfvärld.

Hans osedvanliga talang för det här spelet gick utanpå det mesta. Men det var inte bara det. Det var inte bara talangen, den smidiga naturliga svingen och det makalösa närspelet. Det var hela hans attityd och inställning. Hans leende, de lätta stegen. Hans kärlek till spelet och medspelarna. Men kanske viktigast av allt; att vi vanliga amatörer kunde identifiera oss med honom. Att vi kände igen oss i de hopplösa lägen han allt som oftast hamnade i. Att han, precis som vi, uppfattade en golfbana som något betydligt mer än bara fairways och greener. Hur många gånger såg man inte Seve ute i tjockruffen, bland träd och grenar eller på angränsande parkeringsplatser?

Skillnaden mellan Seve och alla oss andra glada amatörer var att han inte betraktade dessa lägen som omöjliga. Han tog sig därifrån, kraftfullt och elegant. Med påhittiga konstslag tog han sig tillbaka till det klippta spelfältet varifrån han attackerade pinnen och sänkte putten. Inte alltid. Men ofta. Och det skänkte oss åskådare hopp och förtröstan. Aha, det behöver inte vara kört för att man ligger därute bland buskarna. Du måste inte förklara bollen ospelbar bara för att den ligger bland stenar i ett dike. Det går att reparera. Det finns alltid en möjlighet till återhämtning – recovery. Det visade oss Seve gång på gång och det var alltid lika underbart att beskåda. Seve var mänsklig som du och jag. Och det gick att vinna tävlingar på det sättet. Inte bara ett KM eller något amatörmästerskap utan Europatourtävlingar, Ryder Cup matcher och Majors.

För mig ligger mycket av Seves storhet just i detta. Att vara uträknad men aldrig ge upp utan komma tillbaka och vinna. Och han gjorde det med ett stort mått av tacksamhet i sina förlösande leenden och skratt. Men kampen mot hjärntumören kunde han inte vinna trots ett lika frenetiskt kämpande som någonsin på golfbanan. Här fanns helt enkelt ingen möjlighet till recovery och därför är det så plågsamt att se honom under prisceremonin på Youtube.

Men det finns en mängd andra inslag på nätet som visar Seves osedvanliga skicklighet på golfbanan. Hans fenomenala närspel, hans okomplicerade mjuka sving, hans smittande glädjeyttringar, hans värme. Det är de inslagen vi ska titta på och inspireras av. Det är så vi ska minnas Severiano Ballesteros – som en av golfsportens främsta och mest underhållande spelare genom tiderna – som en sann och kärleksfull golfkonstnär.