Njutning i Sörmlands landskap

Text och foto: Helena Hugosson

I Sörmlands kuperade terräng, bara trettiofem minuter från Stockholm, hittar man Kallfors GK. En bana med 27 hål, topprestaurang och hotellrum med fantastiska sängar gör att de flesta åker därifrån med ett leende på läpparna.

Som många andra banor runt om i Sverige drogs även Kallfors GK igång på 90-talet. De första arton hålen stod invigningsklara 1999 och var ritade utav den kände banarkitekten Sune Linde. De sista nio var klara 2003, och därefter har det byggts till golfshop, konferensanläggning, hotell och restaurang. Restaurangen drivs av Roy Frisk och Ulrika Lardinger.  

När jag anländer till Kallfors GK slås jag direkt av vyn över det böljande landskapet jag har framför mig. Klubbhuset ligger högt beläget med utsikt över ettan och inspelet på sista hålet på 18-hålsbanan. Niohålsbanan börjar från gaveln på hotellbyggnaden och tar en annan väg inåt i skogen.

– Vår bana passar alla, berättar Johan Devinger inte oväntat, försäljnings- och marknadschef på Kallfors GK. Mer oväntat är däremot att röd tee inte har några extra slag. 18-hålsbanan har de nyare markörerna: vit, gul, blå och röd och är 6178, 5848, 5209 respektive 4817 meter lång. Niohålsbanan är något kortare jämfört med nio hål på den andra. Banans par är 72 respektive 35 slag.

Banans karaktäristiska drag är högt belägna tees och greener, och mycket böljande däremellan. Väl med bollen på peggen på ettans tee har jag uteserveringens ögon på mig, kanske inte just att svingen syns men åtminstone vart bollen tar vägen. Tack och lov följer Kallfors GK den oskrivna lagen om att göra första hålet enkelt, förlåtande men med känslan av att ge mersmak för banan.

Visserligen har både ettan och tvåan out of bounds till höger, men generellt sett är banan förlåtande för sneda slag. Frågan är bara om bakomförvarande boll är lika förlåtande för bolletande…

Banan växlar långa, svåra hål med korta och lite lättare. Fyran är vackert med det typiskt kuperade landskapet och greenen på en platå att nå i fjärran. Vattenhindret är prytt med stenar längs vattenkanten. Banguiden är mycket detaljerad och ganska enkel att följa, scoren går inte att skylla på felaktiga avståndsbedömningar åtminstone.

Hål fem är banans svåraste hål, tack vare sin längd, sin sluttande fairway och sist men inte minst, väl strategiskt utplacerade hinder. Och väl framme vid green är det knappast en lätt match att försöka håla på två slag. Lagom mör i armar och ben når man sexan, som det i sin tur är rankat som tredje svåraste hål. Samma sak gäller där, men med ett stort vattenhinder till vänster som försvårar ett säkert spel mot green.

Tur är det att kaffekiosken efter nian har mer än bara kaffe att servera. Här behöver man inte nöja sig med blaskigt kaffe som stått i kanna för länge för att smaka som kaffe, utan här serveras cognac, champagne och vin om så önskas. Förfriskad efter eget huvud påbörjas nästa nio hål. Och med landskapet som går i vågor känns det i benen, och en stilla tanke skänks till dem som tror sig ha en vanlig golfrunda framför sig – de kommer att ha träningsvärk i benen efteråt. Golfbilar finns att hyra, och är att rekommendera om man inte har kondisen eller knäna i behåll.

Medan man går och förundras över naturen och tystnaden slås man av hur sällan banor byggts med sådan omsorg om sina spelare. Knappast någon gång kommer man här i närheten av varandra och hur snett man än slår är det aldrig risk för att träffa någon. Istället känns varje hål som en isolerad enhet, som en egen liten värld dit ingen annan har tillträde.

Hål fjorton bjuder på banans näst svåraste hål och lever absolut upp till sin ranking. Vattenhinder, kullar och bunkrar gör hålets par fyra till ett svårt uppdrag. Trots banguidens utförliga avstånd hjälper det föga när försäsongen helt enkelt aldrig koncentrerades på bunkerslag med precision. Och knappast heller slag som spelas i sluttning. Att bara ”greppa ner eller greppa upp” är lättare sagt än gjort.

Väl på det sista hålet är man både nöjd, harmonisk, sugen på att spela banan igen, samtidigt som hela kroppen ropar efter en stol och lite snabba kolhydrater i form av en kall öl eller lite godis. Allt kan uppfyllas på restaurangen, och där sjunker jag ner i en stol och förvandlas till betraktare till de efterföljande bollarna som rullar in mot klubbhuset.

Johan Devinger berättar att det mestadels kommer grabbgäng och par under helgerna, medan veckorna fylls av konferensgäster. Kvällen till ära är Johan motsagd och kvällens största sällskap är ett gäng damer som firar ett födelsedagsbarn. Rundan diskuteras nog inte riktigt lika ingående som om grabbgänget hade suttit där och skrävlat om sina bravader, men stämningen är nog så god.

Medan jag sitter och blickar ut över hål arton och ser de allra sista, tappra spelarna komma gåendes fylls jag av en tacksamhet över att en njutningsfull dag är till ända. Maten och vinet smakar ypperligt och sorlet från damgänget och flera gör att tröttheten gör sig påmind. Och sängarna på Kallfors är gudomliga. Det kan inte finnas många golfanläggningar i Sverige som satsat på en sådan kvalitet och det är med ett sant nöje som jag kryper ner under täcket.