Härliga Highlands

Text: Michael Broström

Skottland är fullt av fantastiska golfbanor – och några av de mest fantastiska har sällskap av ett större antal whiskydestillerier. Golfbladet packade väskan för att undersöka det här närmare.

Skottland är ett av de vanligaste golfresmålen för svenskar, mestadels kring Prestwick och Edinburgh. Till stor del beror detta på de billiga flyg som går att få till dessa områden samt de fantastiska golfbanor som finns här. Längre norrut finns dock några banor som slår de flesta andra rejält på fingrarna.

Vi tog ett SAS-flyg från Köpenhamn till Aberdeen är ett utmärkt sätt att ta sig till Highlands, men det går också att flyga till Inverness via t.ex. Heathrow och därmed kapa ett par timmars bilåkande. Vi passade i stället på att prova en bana ganska nära flygplatsen som vi hört mycket gott om – Cruden Bay.

ENSKILDA RUM
Cruden Bay är en traditionell linkslayout som i princip är oförändrad sedan 1926 av Tom Simpson och Herbert Fowler, som passade på att också designa om St Olaf-banan, en niohålare som ligger innanför mästerskapsbanan. Hålen spelas i början väldigt mycket i enskilda rum som en modern golfbana. I vårt fall nästan ett rum som ligger intill banan när fotografens toppade wedge på tvåan far rakt in i ett hus bakom greenen och smäller stenhårt i väggen intill ett litet fönster.

När skrattattackerna lagt sig kan vi gå vidare och får njuta av en bana som inte är särskilt svår i dagens knappt två klubbor vind. Det är gott om plats och man blir sällan lurad av banan, men vi påminns om linksgolfens orättvisa när en boll som sånär ligger stilla i greenkanten på fyran i stället rullar 30 meter tillbaka ned i en liten gräshåla.

Bästa hålet på första nio är sexan, ett par 5-hål där man lugnt kan lägga ut en trätrea eller ett järn eftersom det ändå inte är tal om att gå på två här. Vi är rörande överens om att greenområdet är bland det bästa vi sett, vaktad av en slingrande bäck och med djupa torvade bunkrar och djärva unduleringar.

Efter en klättring upp till nian får vi njuta av en makalös vidsträckt panoramavy som sånär får oss att glömma golfen. Men vi strävar vidare och belönas på hålet efter med ännu en fantastisk vy, denna gång över ett kort par 4-hål som spelas nedför, parallellt med hålet efter, ett djävulskt par 3-hål med sju djupa bunkrar och avrinningsytor på alla håll.

DOGLEG VÄNSTER, PAR 3
På vägen in får vi också nöjet att spela ett annat intressant par 3-hål, det femtonde. Blint, dogleg vänster och 200 yards. Intressant var ordet. Efter ännu ett par 3-hål, lite enklare, men lika blint med greenen i en gryta återstår två riktigt tuffa par 4-hål som idag spelas rakt in i vinden, varav det första är kallat Bilin' Wallie, där en stor val verkar ha blivit begravd mitt i fairway och det sista korsas av en djävulsk bäck som knappt går att slå över i den nu ganska friska motvinden.

När vi puttat ut och skakat hand får jag ta mössan i vacker hand och gå upp i restaurangen och beställa ölen till min motståndare som gjort processen kort med en fantastisk puttning på de förrädiska greenytorna. Efteråt packar vi in oss i bilen för den långa färden upp till Inverness. Ja, lång är den inte, men på vägar som lämnar mycket att önska tar det nästan tre timmar trots att vi undviker frestelsen att stanna på något av de whiskydestillerier vi kör förbi.

FÅÅÅR!
Dagen efter tar vi en tidig frukost och kör ännu längre norrut, till Brora Golf Club. Här verkar tiden ha stått helt stilla och den lilla strandremsan där banan ligger sköts till stor del av fåren som vandrar fritt på banan och skapar en utmärkt ruff. Greenerna skyddas med lite mindre traditionella elstängsel i knähöjd men charmfaktorn i får på banan är hög.

Banan är mycket vindutsatt och relativt platt till största delen. Layouten är signerad James Braid och relativt oförändrad sedan 1923. Många hål är relativt moderna, men det finns flera hål som är lite klassiskt finurliga "från förr". En solig dag är nöjet fantastiskt, till viss del förstärkt av en sänkt sandwedge för eagle på ettan, men också till stor del för de underhållande fåglarna, havssulor, som gång på gång dyker ned i vattnet på jakt efter fisk strax utanför.

UT OCH HEM
Som riktiga linksbanor spelas den ut och hem, med undantag för par 3-hålen sex och tretton, som lagts från respektive mot havet för att ge fyra olika vindriktningar för korthålen. Det finns inga större sanddyner så man kan hela tiden se stora delar av banan. När det blåser upp rejält får man därför hålla i hatten för något skydd för vinden finns inte.

Alla hålen på den relativt korta banan är bra, men tolvan, ett till synes enkelt par 4-hål på bara 280 meter med en uppsjö av valmöjligheter favoriten. Även nian är ett till synes enkelt hål men greenen på detta par 3-hål är längst från klubbhuset och bara några steg från stranden.

KUNGLIG GLANS
Efter lunch är det så dags att ta sig an den mest namnkunniga banan vi får äran att besöka – Royal Dornoch. Efter att ha ställt bilen går vi uppför backen till klubbhuset och beundrar golfbanan intill stranden – som visar sig vara deras andrabana, Struie, en utmärkt bana i sig, men vi har siktat in oss på mästerskapsbanan.

Efter att ha givit oss några goda råd på vägen lyckönskar den kiltförsedde startern oss och vi ger oss iväg. Vi förstår varför han flinade glatt när han sade att banans svåraste slag är "the second on the second". Hålet är ett par 3-hål med en upphöjd green och avrinningsytor på alla håll där skillnaden mellan greenträff och missad green är en orgie i linksgolf. Det är nästan så att man missar första räddningsslaget med vilje …

Banan fortsätter sedan med hål efter hål av utsökt linksgolf, med det åttonde hålet som höjdpunkt på vägen ut. En bra drive går över kanten och studsar 15 meter ned till den lägre delen av hålet. De tre bunkrarna kan sedan inte skydda hålet mot en utsökt birdie innan det är dags att vända tillbaka och börja spela in i den ganska kraftiga vinden.

EN TUFF UTMANING
Nu är det bara att bita ihop, för det här är en golfbana av yppersta världsklass och i motvind spelas den riktigt tufft. Till och med de korta hålen spelas långt och de långa hålen spelas väldigt långt. Dessutom gör ärttörnebuskar och djup ruffen att det ibland är svårt att nå fram till de undulerade greenerna som skyddas av djupa bunkrar.

Det fjortonde hålet är 400 meter och ett riktigt monster i de två-tre klubbor motvind som nu råder. Här finns inga bunkrar, men tuffa konturer och svår ruff. En layup här är ingen skam. Tvärtom är det sjuttonde hålet, som normalt är ganska lurigt, en lätt match i medvinden. Ja, förutsatt att man får driven över kanten och kan sätta upp en sandwedge till en meter på den väl skyddade greenen.

Efter två rejäla smällar på sista hålet är det ändå en bit kvar till greenen och när putten för par retligt rullar förbi hålet är det bara att inse att på en så här tuff bana krävs det en betydligt bättre golfspelare för att scora, men oavsett resultatet är den fantastiska linksgolf som presenteras här en stor njutning!

NY STJÄRNA
Vindrutetorkarna går för fullt när vi kör från Inverness till Castle Stuart, en ny stjärna på golfhimlen, skapad av Mark Parsinen som också stod bakom Kingsbarns. Här är markområdet om möjligt ännu bättre och mer dramatiskt, och klubbhuset betydligt större och lyxigare. Banan är dessutom av många ansedd som ännu bättre än kritikerrosade Kingsbarns.

På backtee på ettan har man en underbar vy över de första tre hålen, Moray Firth och den vackra Kessock Bridge. Det är så inbjudande att det nästan är synd att gå ned till en tee längre fram, men om man inte är scratchspelare bör man hålla sig till vit tee, 5900 meter låter inte mycket, men räcker och blir över när det blåser upp.

Hålen är alla vackra, utmanande men spelbara för alla typer av golfspelare. En missad green är ingen katastrof utan ännu en möjlighet att få njuta av de finurliga idéer som Parsinen och hans designkollega Gil Hanse utnyttjat för att skapa den här fantastiska golfupplevelsen.

Bland de bästa hålen på banan är det tredje hålet, ett drivbart par 4-hål, kanske det fräckaste, men konkurrensen är stenhård och 6-7 hål konkurrerar om titeln bästa hålet och man måste nog spela här några gånger till innan en riktig favorit utkristalliserar sig. Efter drive-spoon till halvannan meter och sänkt eagleputt på sista hålet är det svårt att inte gilla det här par 5-hålet med klubbhuset i bakgrunden.

Själva klubbhuset är ombonat och det är en mycket behaglig miljö, inte minst i omklädningsrummet med panoramautsikt. Shopen är liten, men välsorterad på logoprodukter för den som vill skryta med sitt besök på Castle Stuart. Efter en skål chili i restaurangen är det egentligen dags att packa grejerna och fara vidare. Men nio snabba hål till måste vi klämma in innan vi kan åka.

ÄKTA SKOTSKT VÄDER
Den sista bana vi besöker på vår odyssé i Highlands är Nairn Golf Club, en klubb med stolta anor sedan 1887 och med många stora amatörmästerskap på meritlistan. Här finns namn som Old Tom Morris och James Braid på listan över de som designat och omdesignat banan, som är något så ovanligt som en linksbana med massor av träd!

När vi går upp på första hålet tittar startern ut genom sitt fönster och skakar sakta på huvudet medan han knackar med pekfingret på tinningen. Anledningen är att det blåser storm och regnar kraftigt. Bollen flyger inte långt ens i medvind. I motvind är det intressant att se hur bollen tycks träffa en vägg och falla rakt ned. Att rulla fram bollen på traditionellt linksvis är inte heller ett alternativ på banan där vattenpölarna konkurrerar med bunkrarna i antal såväl som storlek.

Vi tar oss trots vädret runt banan och får se många härliga hål, de sju första längs stranden. Även hålen längre inåt land har en tydlig linkskänsla trots alla träd och buskar. Bland de bästa hålen är nian, ett kort par 4-hål som normalt skulle vara drivbart och fjorton, ett underbart par 3-hål på 180 meter från en hög utslagsplats ned mot en rejält undulerad green.

Det är inte tal om att scora en dag som denna, snarare att överleva, men trots att det sticker i de avdomnade fingrarna i duschen efteråt är det en upplevelse man inte vill ha ogjord. På en linksresa som den här är lite äkta skotskt väder faktiskt nästan något man förväntar sig.

Slut på det roliga
I bilen på vägen tillbaka till Aberdeen och flygplatsen diskuterar vi de fem banornas golfhål och deras kvaliteter. Bästa skick, bästa vyer, bästa layout och bästa känsla. Royal Dornoch hade bäst skick, Castle Stuart hade störst potential, Brora var den mest genuina linksbanan – men det är svårt att välja ut någon enskild favorit. Det får helt enkelt bli ett återbesök för att samla in mer fakta.

FAKTA HIGHLANDS

TURISTINFORMATION
http://www.visitscotland.se/golf

GOLFBANOR

Cruden Bay
www.crudenbaygolfclub.co.uk

Brora
www.broragolf.co.uk

Royal Dornoch
www.royaldornoch.com

Castle Stuart
www.castlestuartgolf.com

Nairn
www.nairngolfclub.co.uk