Ingen skräll på Viken

Text: Michael Broström
Foto: Fredrik Richter

Golfbladet utmanade LPGA-tourspelaren Louise Friberg på en ojämn 2 mot 1-bästboll – och fick alla förhoppningar om en lätt match grusade på anrika Helsingborgs GK.

Så fort Rya-tjejen Louise Friberg gör något bra på golfbanan kallas det för en skräll. För varje framskjuten placering på Europatouren under 2006 och 2007 ansågs det av olika golftidningar vara en skräll.

När Louise kvalade in till LPGA-touren förra hösten kom det givetvis som en stor överraskning för alla förståsigpåare – en skräll. När hon var i delad ledning efter första varvet av British Open 2007 häpnade media – en skräll. Och vi ska inte tala om hennes fantastiska seger i Master Card Classic, bara den tredje LPGA-tourtävlingen hon ställde upp i, där hela Golfsverige tappade hakan – en skräll. Under årets US Open var hon bra med i början – och mycket riktigt, fram kom såklart den gamla slitna skrällrubriken.

Nu vill Louise gärna framhålla att hon ju varit med ett tag och gjort ganska mycket så det kanske snart inte är en skräll så fort hon råkar få i en birdie eller två.
Istället för att bara sitta rakt upp och ned och göra en intervju med en av Sveriges nya golfstjärnor beslöt vi oss för utmana Louise Friberg på en match. Nog skulle väl två, stora och ståtliga (nåja), killar med låga singelhandicap göra slarvsylta av en tjej, om än tourspelare, från samma tee. För att minska risken för en pinsam förlust bestämde vi oss för en ojämn 2 mot 1-bästboll …

Efter lite velande om spelplats valde vi underbara Helsingborgs GK, i folkmun kallad Viken. Denna lilla pärla är landets femte äldsta klubb och bildades redan 1924. I det K-märkta klubbhuset möts vi för en liten frukost. Och det är inte nog med att Louise gått med på våra lätt ohemula villkor, hon har också tagit med sig kaffe och mackor för att bjuda på frukost. Inga olater har alltså ännu infunnit sig trots en hel del inspelade pengar.
 
Viken är en äkta linksbana i den gamla stilen med en oemotståndlig charm trots att den är så långt från de fläskiga skrytbyggen som annars får rubriker i golfpressen nuförtiden. På lite drygt 20 hektar har man här klämt in nio underbara golfhål mellan Höganäsvägen och stranden. Detta stycke golfhistoria är något som alla borde prova minst en gång i livet.

Att banan är relativt smal visar sig inte vara någon nackdel för Louise som klyver ettans fairway. Jag följer efter, men min partners boll är närmare Danmark än fairway och jag får plocka fram min bästa känsla för att kunna chippa upp bollen nära hål och dela hålet på par med Louise, som sånär får i sin birdie.
På det efterföljande korthålet missar Louise greenen och vi får lite förhoppningar. Tyvärr missar även vi greenen och några "spanska handleder" lyckas vi inte uppbringa så Louise lilla chip för ett enkelt par betyder att vi är ett ned efter två spelade hål. Hallå där. Så var det ju inte meningen att det skulle gå!

Det tredje hålet, ett par 5, delar fairway med det första och i förhållanden som måste kallas nästan perfekta lyckas chefredaktören ändå skylla på en liten havsbris när han slår bort sin tredje boll för dagen. Efter en spikrak drive från Louise får jag iväg en bra smäll som lägger vid sidan av hennes, dock i den del av fairway som allmänt brukar kallas ruff.

Det är inte frågan om att försöka nå in på två och vi slår båda fram oss för ett skönt inspel. Jag rycker upp min lasermätare och får fram att det är 86 meter till flaggan. Det visar sig att Louise, vars boll ligger precis vid min, har stenkoll på avståndet till flaggan. ”Det är 95 yards, va?” Undrar om hon kan plocka fram nästa lottorad också muttrar jag …

Vi slår båda upp oss på green, men lyckas inte få i någon birdie. Nu känns det lite tungt att vara ett ned mot en tourspelare, i par med en chefredaktör som knappt förtjänar grönt kort den här dagen. Med sitt snabbt sinande bollförråd funderar han nog mest på om det går att hitta en bollsponsor.

På vägen upp till nästa tee möter vi en av klubbens medlemmar, landslagscoachen Walle Danewid, som glatt tjoar ett grattis till Louise för hennes framgångar i USA. Föga anar han att en betydligt viktigare dust pågår där äran står på spel. I den mån vi nu har något av den varan att sätta emot Louise.

Hon är på väg mot en – vågar man skriva det – skräll … Hennes framgångar på LPGA-touren känns helt självklara med det enkla och skickliga spel hon uppvisar. I USA slåss hon om titeln som årets rookie efter segern i Master Card Classic och är med 290 000 inspelade dollar 41:a på penninglistan. Hennes målsättning var att vinna en tävling på LPGA före 2010 så nu får hon jobba på nya mål.

”Målet är givetvis att bli en så bra golfspelare som möjligt. Tillsammans med min tränare Rikard Fors och min fystränare Pierre Johansson har vi gjort en plan som jag följer fullt ut”, säger Louise.

Hennes målmedvetna träning verkar ha gjort henne gott och trots att jag med ett, för mig ganska okarakteristiskt, stabilt spel håller matchen igång så är det väldigt långt från den enkla promenadseger som chefredaktören och jag sett framför oss.

På fyran, ett charmigt litet korthål, ser vi en liten chans att ta tillbaka ett hål. Louise missar greenen vänster, chefredaktören träffar nu i alla fall Skåne medan jag ligger precis i greenkanten. När Louise lägger sin chip för birdie några centimeter från hål blir pressen dock för stor och en neslig hålkant ur räcker bara till delning av hålet.

Nu är goda råd dyra. Ett ned efter fyra spelade hål – bara fem hål kvar och nu skulle det vara skönt om chefredaktören kunde demonstrera lite av det spel han måste ha haft på den tiden han spelade på touren. En drive som försvinner långt ut till höger ger inga större förhoppningar på den fronten och mitt enkla par står sig slätt mot en läcker birdie från Louise. Två ned. Aj, aj, aj …

På nästa tee tappar Louise sin drive långt höger. Ja, långt höger för henne alltså – några meter till höger om fairway. På LPGA-touren träffar hon över 75 % av alla fairways. Vi kör den kamratliga stilen och lägger oss där också så att vi kan fortsätta prata på vägen fram till bollarna. När Louise spelar fram sig säkert och sedan sätter upp bollen på green med en snärtig wedge för ett enkelt par kör vi den gentlemannamässiga approachen och låter henne vinna hålet.

Jaha. Tre ned med tre hål att spela. Två mot en. Två killar mot en ensam tjej. Nu är goda råd dyra. En snabb titt i hennes bag i förhoppningen om att där kanske finns femton klubbor hjälper inte mycket, men det är en intressant syn.

Till skillnad mot vad man kunde tro så finns där inte de allra senaste hypermoderna tourklubborna med superhemliga specialmaterial. Inte alls. Louise klubbor har flera år på nacken. Allt är av märket PING och det är inte så konstigt med tanke på att pappa Mikael är VD för PING i Skandinavien sedan många år.

På sjuan konstaterar vi att det är dags att lägga i en extra växel för att undvika alltför stora katastrofsiffror och en drive upp i greenkant och en känslig chip till någon meter följt av en putt mitt i hål är i alla fall äntligen tillräckligt för att vinna ett hål sedan Louise missat sin birdie hårfint. Och nu gör chefredaktören ett par som i alla fall ger lite förhoppningar om att man kan få assistans i bästbollen.

Mycket riktigt. På det helfräcka åttonde hålet – ett korthål som spelas från strandskogen genom vad som känns som en alldeles för liten lucka i träden – slår han upp sig några meter från hål sedan jag lagt min boll på green. Slå den du, Louise!

Och det gör hon. Samma harmoniska och fina sving som innan förpassar hennes boll till bakkant green för en lätt uppförsputt. När vi skavt oss fram till hål för två enkla par gör hon slut på vårt lidande med en birdie och seger 3/1.
"Tack för matchen grabbar, det var jättetrevligt”, säger Louise med ett brett leende.
Efter rundan finns inget annat att göra än att konstatera att vi fått stryk av en spelare som har mer talang i sitt lillfinger än vi idag lyckades uppbringa ens med gemensamma krafter när vi sent omsider i alla fall blev två mot en.

Det var också roligt att se att en LPGA-tourspelare kanske inte slår superlångt, men ändå betydligt längre än vad vi trodde. Och rakt. Imponerande rakt, särskilt för oss som knappt hittar till fairway ens om vi utrustar oss med karta och kompass.

Hennes fina bollträff och känsla runt och på greenerna matchas idag endast av Louise Fribergs trevliga och charmiga sätt samt den fantastiska golfbana som vi haft glädjen att beträda denna nesliga dag i redaktionens historia.