EN LINKSÄLSKARES DRÖM

2016-02-17

I sydvästra England finns några golfpärlor som utan vidare kan mäta sig med de mer namnkunniga banorna i övriga Storbritannien och Irland. Vackra, utmanande och roliga – Atlantic Links har allt du kan önska dig.

Det är något speciellt med linksbanor. De är inte sällan lite skumma i delar, de har ofta både enstaka detaljer och hela hål som är utmanande på gränsen till ondskefulla och de är nästan alltid utsatta för så hård vind att det nästan är omöjligt att välja rätt klubba. Men de är underbara att spela. Sällan eller aldrig är nöjet så stort som när man får spela en vacker linksbana med höga sanddyner, djupa bunkrar, vackert vajande strandråg och fairways och greener som ska attackeras längs marken, inte från luften.

Atlantic Links

I ett samarbete som kallas Atlantic Links ingår sex banor längs kusten i sydvästra England, som både vårdar golfens traditioner och utgör underbara utmaningar där par bara är en siffra och nöjet inte har något med din score att göra. Att området dessutom bjuder på härliga småvägar där du får köra på fel sida och utsökta kulinariska upplevelser gör inte saken sämre.

Det går att flyga till Bristol för den som vill komma närmare slutdestinationen innan hyrbilen hämtas ut, men även Heathrow fungerar för den som inte har något emot ett par-tre timmar längre bilresa. Sagt och gjort, jag tar med mig en ciceron och drar iväg. Fem timmar efter att bilen startats kliver vi ut på St Enodocs lilla parkering och sträcker på benen i den strålande solen.

Om vädret är bättre här i allmänhet eller om vi bara har tur är svårt att säga. Men det känns mer som Spanien än England och efter en klassisk fish and chips med mosade gröna ärtor ackompanjerad av en kall Guinness tar vi bagen på axeln, stoppar ned en banguide i fickan och stegar ut på första tee. Drygt tre timmar senare är vi tillbaka, halvt bortblåsta och med färre bollar än när vi gick ut – och till lika delar imponerade som förbryllade.

Braid-klassiker med fantastiska vyer

Det här är nämligen ingen vanlig bana. Här är spellinjerna minst sagt annorlunda ibland och på tionde hålet – det berömda Church, döpt efter den tusenåriga gamla kyrkan som hittades här, finns till synes ingen spellinje alls. Banguidens tips, ”Par is a good score here” är nog så nära en instruktion för hålet som man kan komma. Dessutom finns en bunker som mycket väl kan vara världens högsta, kallad Himalaya, på det sjätte hålet. Här kan man bli kvar ett tag om man inte förnuftigt spelar sig ut tillbaka samma håll som man kom ifrån.

St Enodoc grundades 1890 och James Braid fick stå för layouten av banan som emellanåt är ganska kuperad, vilket bland annat ger fantastiska vyer över Camelflodens mynning och ut över Atlanten. Flera hål är pärlor som man skulle vilja spela om och om igen och med en renovering för några år sedan erbjuds också ett skick som det anstår en golfklassiker. För den som jagar trofébanor är St Enodoc också ofta med på topplistorna över de bästa banorna.

Med sitt läge högt upp på sanddynerna och den varma golfströmmen kan St Enodoc spelas i princip hela året om, vilket gör den till ett populärt resmål även för engelsmän när frosten slår till. Det finns även en enklare och kortare bana här, Holywell, men den får vi försöka hinna med en annan gång.

En riktig Country Club

Nästa bekantskap på vår Atlantic Links-odyssé blir Trevose, som ligger bara på andra sidan Camelfloden, men kräver en stunds snirklande på småvägarna för att nås. Eftersom det här är en Country Club mer än bara golfklubb finns här både spa och eget boende så vi passar på att checka in i en stor lägenhet. Efter en snabb dusch kommer vi till klubbhuset lagom till att kocken ska gå hem. Han förbarmar sig dock över oss och serverar ett par klassiska fish and chips som verkligen landar perfekt i magen efter en lång resa och en härlig golfrunda i vinden.

När dagen gryr hälsas vi av en klarblå himmel och strålande sol. Det är kyligt i luften, men när vi kommer vid halvåtta står redan ett antal äldre gentlemen i shorts och väntar. Britterna är ett härdigt släkte. Artonhålsbanan på Trevose är en härlig Harry S Colt-linksbana från 1924 där man från en högt placerad tee inleder sin runda i riktning ned mot Constantine Bay och efter några hål nästan är nere på stranden. De höga vågorna som rullar in gör att man inte blir förvånad av att höra om alla surfare som vallfärdar hit.

Vi nöjer oss dock med golfen och det är en ren fröjd att spela den relativt korta banan, även om de sista nio, som har en mer parkliknande karaktär, inte riktigt kan mäta sig med utrundan. Efter en närkontakt med stranden och havet på det fjärde hålet vänder banan inåt igen och den relativt flacka banan är lätt att både spela och gå. Avslutningshålet är ett tufft par 4 och en djup pottbunker blir graven för scoren, men vad gör väl det när solen värmer ryggen.

Vi skippar lunchen på Trevose och nöjer oss med ett litet glas av den lokala cidern som svalkar gott medan vi får en liten presentation av anläggningens ytterligare nio hål samt korthålsbana. Det är också lite kul att spana ut på spelarna genom en mycket kraftig kikare som kunde stått på vilket piratskepp som helst.

Spillning och turister

Efter ännu en tur på vindlande småvägar når vi nästa bana på vår resa. Royal North Devon, även kallad Westward Ho!, är Englands äldsta bana med ett och ett halvt sekel på nacken. På Old Tom Morris-banan spelas golfen som förr – dessutom med fritt strövande får och hästar på banan. Här finns ännu mindre rättvisa än normalt, men det är faktiskt riktigt kul att försöka lura ned bollen i hål trots att man får navigera mellan både spillning och vilsekomna turister som vill ned till stranden i den härliga sensommarvärmen.

Klubbhuset innehåller så mycket historia att det är värt att lägga lite extra tid här. Bland annat finns så mycket minnessaker från gamle storspelaren JH Taylor att det kallas för museum, om än inredningen och stämningen mer påminner om en bättre pub. Efter en sista titt ut över banan genom den kikare som även här står uppställd checkar in på Brockenhurst B&B där paret Snowball upplyser om att det är bäst att promenera ned på byn om vi vill ha något att äta.

Sagt och gjort, en snabb dusch och så apostlahästarna ned halvvägs tillbaka till golfbanan där vi hittar Morans, en thairestaurang där maten är riktigt bra. Sådär bra som man önskar att all thaimat skulle vara, med precis lagom hetta så att svettpärlorna tränger fram i pannan. En service i toppklass är pricken över i och priserna dessutom rimliga. Faktum är att Morans nog lockar mer till ett återbesök än Royal North Devon ...

Magnifik dubbel

Trots vänstertrafiken på de vindlande småvägarna runt havsviken börjar vi nu känna oss mer hemma i trafiken och i kamp med alla som ska till jobbet på morgonen kommer vi till nästa resmål, Saunton Golf Club, i ganska god tid.

Här möts vi av en strålande sol och medlemmen Richard Beer, som ställt upp frivilligt på sin lediga dag för att ledsaga oss runt banan och berätta lite om klubben. Det blir lite av en historielektion bland annat om de övningar som gjordes här inför D-Dagen då man bland annat byggde upp en bunker för att sprängämnesexperterna skulle få träna. Man byggde dock för bra och ingen dynamit rådde på den så den finns fortfarande kvar under en av de många och höga sanddynerna här.

De båda 18-hålsbanorna här är båda bland de bästa linksbanorna i Storbritannien, men den högst rankade, East Course från 1897, är utan tvekan den klarast lysande stjärnan. Banan är en samling fantastiska golfhål som kräver att du har med dig ditt bästa spel om du vill scora, särskilt på de långa par 4-hålen. För det mesta spelar man hålen som i egna rum och fokuseringen vässas av den ena utmaningen efter den andra, som hål 17, ett långt par 3-hål där en driver inte är ett ovanligt klubbval.

Designen är signerad Herbert Fowler, men är mestadels byggd på den naturligt böljande terrängen och det är inte utan att man håller med gamle mästaren Harry Vardon. Han sägs ha sagt, "Jag skulle vilja dra mig tillbaka på Saunton och aldrig göra något annat än att spela golf för skojs skull". Här finns också flera svenska så kallade overseas members och frestelsen är stor att göra dem sällskap.

I den osedvanligt varma och klara oktoberluften blir det en utmärkt lunch på terrassen intill det nyrenoverade och uppfräschade klubbhuset och när vi säger farväl till Mr. Beer kommer nästa medlem, Mr. Curry för att guida oss på klubbens andra 18-hålsbana, West Course.

I jämförelse med morgonens tuffare slinga är West Course mer behaglig och scorevänlig, om än inte alls enkel. Det är en lite kortare bana med mer uttalade dogleg-hål och flera mindre bäckar. Underlaget är behagligt undulerad linksmark men liksom på systerbanan finns ingen direktkontakt med havet som ligger på andra sidan de enorma sanddynerna.

36 hål i strålande sol och emellanåt hård vind tar ut sin rätt och i stället för att köra någon längre sträcka nöjer vi oss med att åka några minuter till närmaste stad, Barnstaple, och checka in på Royal & Fortescue Hotel, ett lyxigt litet hotell där en gammal banklokal hyser ett brasserie med fräsch seafood och piri-piri-kryddade rätter som sätter fart på andarna.

Värdig avslutning

Den sista banan på vår resa ligger en bra bit på väg tillbaka mot London och flyget hem. Men innan det är dags att boarda får vi njuta av ännu en av Cornwalls linkspärlor, Burnham & Berrow. Tidsbrist gör att vi inte hinner med den niohålsbana som sägs vara riktigt bra utan får i stället nöja oss med den stora banan.

Här är det klassisk links med nio hål ut och nio hål tillbaka. Det betyder att inledningen vaggar in oss i falsk trygghet och tro att vi kan det här med golf. Drive-järnåtta på par 5-hål och bollar som flyger långt över hinder vi annars inte skulle nått är dock inte enbart beroende på talang utan mer på den hårda vinden i ryggen.

Efter det nionde hålet, ett fint litet par 3 där vinden är rakt från höger kommer så priset för den enkla utrundan. Att nå en del av par 4-hålen på två slag är bara att glömma och klubbvalen blir nästan löjliga när järnfyror knappt når 150 meter. Trots det är nöjet lika stort även om vi puttar för bogey och dubbel i stället för par och birdie.

Layouten på Burnham & Berrow har finjusterats genom åren av flera storheter, bland andra Harry S Colt och självaste Dr. Alister MacKenzie, som även ritat Augusta National. Golfhålen här är också av högsta klass och det kuperade markområdet med sina höga sanddyner ger dem en extra visuell kick som gör golfrundan njutbar oavsett vad du får ihop när du sitter i det trivsamma klubbhuset och räknar ihop scoren.

Vår score den här veckan räknas ihop till ett stort antal körda kilometer på fel sida, en och annan Guinness och Gin & Tonic samt så många fantastiska golfhål att det nästan är omöjligt att räkna dem. Men det är kul att dra sig till minnes några av de bästa när piloten drar på kraften och planet lyfter på väg tillbaka mot Sverige.

Länkar

St Enodoc Golf Club
www.st-enodoc.co.uk

Trevose Golf & Country Club
www.trevose-gc.co.uk

Royal North Devon Golf Club
www.royalnorthdevongolfclub.co.uk/

Brockenhurst B&B
www.brockenhurstindevon.co.uk

Saunton Golf Club
www.sauntongolf.co.uk

Royal & Fortescue Hotel
www.brend-hotels.co.uk/theroyalfortescue/

Burnham & Berrow Golf Club
www.burnhamandberrowgolfclub.co.uk

Michael Broström
michael@golfbladet.se
Kategorier
Golfresor
Golfbanor
Taggar
antlantic links
st enodoc
trevose
royal north devon
burham and berrow
saunton