En fairway för två - mellan spelare och caddie finns en nära relation

Text: Jenny Olsson
Foto: Getty Images

Materialare, rådgivare, bärare, kartläsare, skoputsare och kurator. En caddies roll är minst sagt mångsidig. Och tillsammans med sin spelare utgör de två ett äkta idrottspar. Förenade i nöd och lust. Men är tvåsamheten och jobbet på världens bästa golfbanor alltid så kul?

Vad skulle proffsen vara utan sina caddies? Om de själva tvingades släpa runt på sin egen utrustning i 72 hål under fyra dagar? Förmodligen lika svingsäkra men betydligt mindre framgångsrika. Tiger Woods skulle sannolikt fortfarande dominera men på bekostnad av högre scorer. Mindre hälsosamma och träningsbenägna golfspelare skulle snabbt halka ner till resultatlistornas nedre regioner. För att inte tala om de med ryggproblem som snart skulle vara tvungna att se sig om efter ett nytt jobb. (För visst ter sig bilden av en toppspelare dragandes på en sådan där motoriserad trehjuling högst osannolik?)
Caddies är helt enkelt oumbärliga. Och det inte enbart för att de är trunkbärare. Nej, som ständig följeslagare på golfbanorna har caddien en viktig roll att fylla. Arbetsbeskrivningen kan göras hur lång som helst. Killarna, för det är oftast killar, som bär och rengör klubborna tjänar också som deltidscoacher, betjänter, sportpsykologer, vänner, greenläsare, klubbväljare, kartläsare och vad som annars tarvas. Mellan caddien och hans spelare växer ett förhållande fram som sträcker sig långt utöver gränsen för det professionella. En relation lika djup och förtrolig som den är komplex och skör. Ett äkta idrottspar förenade i nöd och lust.
Några av golfhistoriens största namn har också nära kopplats ihop med sina caddies: Jack Nicklaus and Angelo Argea. Arnold Palmer och hans caddie under British Open, Tip Anderson. Tom Watson and Bruce Edwards. Nick Faldo och Fanny Sunesson förstås. För att inte tala om Tiger Woods och Steve Williams.
Annat var det förr.

Från barnarbete till profession
Ända sedan golfen utvecklades i Skottland för över 600 år sedan har caddies varit en del av den historien. Det finns många teorier om termens ursprung. En säger att caddie härrör från franskans cadet, som helt enkelt betyder ung pojke.
– Det är ingen som riktigt vet var ordet kommer ifrån, berättar Jörgen Mårtensson, intendent på Svenska Golfmuseet i Landskrona. Det mest troliga är att det härrör från det franska ordet cadet som på den tiden översatts till det engelska caddie. En cadet var en liten allt-i-allo som man använde sig av.
Termen dök upp i England i början av 1600-talet och tros syfta på den franska militärens cadets som bar klubborna åt de golfande kungligheterna i Frankrike. När drottning Mary Stuart, som själv var en hängiven golfare, återvände till Skottland 1561 tog hon med sig denna vana.
Under den edvardianska eran började caddies att användas både som jockeyer inom galoppsporten och inom golfen. En övervägande majoritet av de brittiska golfklubbarnas caddies var barn, pojkar mellan 12 och 16 år. Ett rent barnarbete alltså. Livet för dessa unga golfarbetare var dessutom långt ifrån lika behagligt som för dagens caddies, både vad gäller arbetsförhållanden, den allmänna välfärden och den ekonomiska ersättningen.
I takt med att golfsporten växte blev dock även caddieyrket mer etablerat. Det uppstod en marknad som förbättrade situationen både för utövarna och klubbärarna.

– Arbetslösheten på den tiden gjorde att lite äldre gentlemen mer eller mindre tog det som ett yrke, säger Jörgen Mårtensson. Men det var många bråk inom familjerna eftersom man tyckte att de istället skulle ta ett respektabelt yrke. Men de tjänade mer som caddies och i och med att de blev duktiga och kunde banorna så betraktades de som gurus. De var viktiga personer och det blev en yrkesverksamhet där det fanns en stolthet. Somliga av de hade också fasta spelare som anlitade dem.
Den tidigast kände caddien som förekommer i de historiska källorna var en Andrew Dickson som var klubbärare åt hertigen av York på 1680-talet.

God insikt i golf en bra förutsättning
Vilka blir då caddies idag? Inte alltför sällan är många av dem själva duktiga golfspelare. Nya Zealändaren Steve Williams, Tiger Woods trofaste och rutinerade vapendragare sedan tio år tillbaka, hade som 15-åring 2 i handicap. Fanny Sunesson som under tio år bar Nick Faldos klubbor – Faldo vann för övrigt fyra majors och spelade fem Ryder Cup tillsammans med svenskan – var en lovande junior med handicap 5. Men istället för att satsa på en proffskarriär blev hon en av världens i särklass mest framgångsrika caddies. Så bra att hon belönades med SGF-utmärkelsen Guldklubban 2006.
Fanny är vida känd för sin professionalism, rutin och omsorg för detaljer. Hon är alltid väl förberedd och tar sitt jobb på största allvar. Efter Faldo hörde flera spelare av sig som hoppades att lite av Faldos framgång skulle smitta av sig och Fanny har mycket framgångsrikt frilansat för spelare som Sergio Garcia, Mark Hensby, Ian Poulter och underbarnet Michelle Wie.
Nu arbetar svenskan med Henrik Stenson och de två utgör en duo som verkligen har visat framfötterna. När Stenson i maj tidigare i år vann TPC Sawgrass, en av de största tävlingarna på PGA-touren med hela världseliten på plats, visade han att han hade både den mentala styrkan, spelet och rätt caddie vid sin sida.
– Fanny är ett stort stöd och vi trivs och har verkligen kul tillsammans på banan. Vi är ett bra svensk team, sa Stenson på presskonferensen efteråt.
Goda kunskaper om golf är alltså en bra förutsättning. Har man ingen egen erfarenhet att luta sig mot kan man ju alltid gå i caddieskola. I Skottland finns till exempel Caddie Connect, en utbildning som leder till grundläggande caddieexamen enligt St. Andrews standard. Där lär man sig inte bara att laga nedslagsmärken och passa flaggan. Man får också kunskap om hur man läser greener, sörjer för rätt avståndsberäkning och ger kloka råd.

Big business
Något som definitivt har förändrats genom tiderna är den ekonomiska ersättningen. De få shillings som en ung caddie i början av 1900-talet kunde dra ihop under dag var visserligen bra betalt på den tiden men knappast jämförbart med dagens löner. Lågavlönat barnarbete har idag blivit big business.
Vanligtvis arbetar caddien på kommission och får i regel 5-7 % av spelarens intäkter, men den kan vara så hög som upp till 10 %. Caddien får normalt också en veckolön eftersom det inte alls är garanterat att spelaren drar in några vinstpengar. Missade cuter kan till och med innebära att caddien går back någon vecka, särskilt som denne måste betala för sina egna resor och hotell, kostnader som snabbt kan adderas upp. På de lägre tourerna är prissummorna däremot betydligt lägre och således också ersättningen. Det gäller att välja rätt golfstjärna som chef alltså.
På PGA-touren kan dock livet för en tour caddie vara rätt glassigt. Det är Steve Williams beviset på. Hans boss Tiger Woods tjänade inte mindre än 117 337 626 dollar på sin golf under 2008 (varav 7 737 626 i prispengar) vilket gav Williams själv en årsinkomst på runt 9 miljoner kronor. Det skämtas om att han tjänar så mycket att han själv ligger tvåa på USA-tourens penninglista. Själv tar han det hela med ro och menar att pengar inte betyder något.
Fast man kan ju undra. För det kan väl inte vara för att det är så himla kul att släpa runt på en femtonkilos bag som han fortsätter?
Kanske var det just pengarna som fick förre amerikanske golfproffset Damon Green att byta karriär för några år sedan. Som caddie tjänar han i alla fall mer än han någonsin gjorde som spelare.
Fanny Sunesson lär heller inte behöva vända på slantarna. Henrik Stensons seger i TPC Sawgrass gav honom en skön segercheck värd 1,7 miljoner dollar, närmare 14 miljoner svenska kronor, något som säkert fick även Fanny att skratta hela vägen till banken. Om det är sådana summor vi pratar om, ja då kan nog till och med jag tänka mig att hoppa in om det skulle bli en bag ledig. Det förutsätter ju förstås att min blivande chef är en golfspelare som kan kontrollera sina slag och som får puttarna att trilla i. Den kortaste vägen till koppen ger ju som bekant den tjockaste plånboken – även för en caddie.

En bra caddie gör skillnaden
Står då lönen i paritet med arbetsuppgifterna? Ja, i alla fall om man ska tro det förre golfproffset Ove Sellberg. Under 1980-talet var han en av Sveriges mest framgångsrika spelare på Europatouren och påstod att: ”Om en caddie kan tjäna in ett halvt slag per rond har han betalat sig själv”.
– Ett halvt slag per varv innebär två slag under en tävling, förklarar han. Två slag bättre överstiger helt klart den ersättning caddien har. Om caddien ser till att man under ett år har ett halvt slag lägre i genomsnitt så innebär ju det oerhörda pengar. Definitivt är det så om man spelar på internationella tourer. Ett halvt slag mindre kan ju innebära 60 placeringar upp på Order of Merit.
Ove Sellberg hade under sin knappt tjugo år långa proffskarriär flera olika caddies. Det längsta samarbetet hade han med Mark Gardner, en australiensare som bar hans bag under fyra år. Enligt Sellberg tar det upp till ett år innan caddien börjar förstå hur spelaren agerar i olika situationer, men när de väl har lärt känna varandra så gör en bra caddie hela skillnaden till resultatet. Tillsammans blir man ett tajt par som kan förvandla slitet på golfbanorna till stora framgångar.
– Man blir ett lag där personligheten mellan caddie och spelare måste stämma, säger Ove Sellberg. Arbetsuppgifterna utarbetar man vart efter och det kan ju variera från spelare till spelare. En del vill ha mer mentalt stöd medan andra kanske behöver mer stöd med val av klubba. Sedan handlar det väldigt mycket om den mentala aspekten, att kunna peppa spelaren när det behövs och lugna ner när det behövs. En duktig caddie börjar ju efter något år känna av hur han eller hon ska bete sig. Att kunna vara engagerad men hela tiden låta spelaren framträda och själv inte ta för mycket plats. Caddien spelar ju alltid andrefiol och det kräver en speciell personlighet.

Proffs på att vara caddie
Jesse Karlsson är en av dem med rätta personligheten. Han är lyhörd, socialt kompetent, kan golf, lämnar inget åt slumpen, och hänger inte läpp i motgångar. Sedan 2006 är han Peter Hedbloms trogne vapendragare.
– Det bästa med det här jobbet är att man får jobba i en fantastisk miljö på fantastiska golfbanor, säger han. Men visst är det långa dagar. Det är inte ovanligt att jag är på golfbanan åtta tio timmar om dagen från måndag till söndag så glamour är det inte så mycket av.
I över elva år har han nu jobbat på tourerna och det har naturligtvis satt sina spår. Den spirande entusiasmen han kände som rookie har bytts mot leda över trista hotellrum och hemlängtan. Men glädjen kring golfen finns fortfarande där.
– I början var allt kul och spännande, nu är det mer mitt jobb. Det är inte ett dugg kul att resa, inte ett dugg kul att bo på hotell, inte ett dugg kul att vara hemifrån så mycket. Men det är fortfarande lika kul att gå caddie! Den där söndagen då man är med och nosar på topp tio och solen lyser då överväger det allt. Sedan är det väl inget att hymla om att det från oktober till mars, när det är skitväder i Sverige, är rätt så schysst att få ha ”kontoret” i Australien, Dubai, Thailand, Malaysia eller något annat varmt ställe.
Fast till varmare breddgrader är det sällan som Jesses flickvän får följa med, även om de försöker få till åtminstone en långtripp tillsammans varje år. Som caddie är det överhuvudtaget svårt att kunna ha några vettiga relationer med andra än sin spelare. Jesse uppskattar att han spenderar
60-70 timmar i veckan ihop med sin boss. Det tror fasiken att det gäller att vara bekväm med varandra då. Och precis som i alla förhållanden uppstår det ibland slitningar. Caddien får ofta skulden när något går fel.
– Peter blir arg på mig alldeles fantastiskt ofta! säger Jesse och skrattar. Eller brukade bli ska jag nog snarare säga eftersom han har ändrat attityd på banan väsentligt till i år. Den här bilden många har av honom som den alltid glade killen stämmer inte alltid under brinnande tävling, även om han alltid är oerhört positiv utanför banan. Men det är del av jobbet, att kunna ta lite skit. Man kan inte jobba som caddie om man är för stolt. Då platsar man inte i branschen. Vi har dock högt i tak i vårt team så om jag tycker att Peter har gått för långt någon gång så rensar vi alltid luften direkt efteråt och sedan är det ur världen.
Personkemin är nyckeln. Och hockeysnack.
– Om det går tungt på banan då får man ta fram lite killsnack. I vår boll blir det mycket hockey. Vi kan snacka hockey i timmar. Vi funkar väldigt bra som människor och vi är ett riktigt bra team tillsammans.
Han verkar nog rätt nöjd med sitt caddiejobb ändå, Jesse Karlsson. Man kanske skulle ge det ett försök? Fast jag vet inte. Jesse skriver ju trots allt på sin blogg: ”Ni skall inte tro att det är någon jävla lek att bära den här påsen!”