Arlandastad – banan som aldrig förlåter

Text: Helena Hugosson
Foto: Fredrik Richter

Arlandastad Golfklubb är värd för Scandinavian Masters den 16 – 19 augusti och står väl förberedda för evenemanget. Julilugnet har präglat tiden före höstens stora händelse, och hela golfklubben lever som i lugnet före stormen. Banarbetare och receptionister påstår att de har läget under kontroll med ett leende, äkta eller inte är svårt att avgöra.

Vinden runt klubbhuset är beskedlig och bonar in klubbmedlemmar och besökare i en mjuk hörna på golfrestaurangens uteservering. Det uppspända seglet över serveringen fladdrar lite lätt medan spelarna plirar mot ettans tee med lunchserveringens dofter i näsan. Banguiden i handen avslöjar inte vad som komma skall, även om nervositeten kommer krypandes för den som vill prestera något i stil med sitt eget handicap.

Historien om Arlandastad GK började i slutet av 80-talet, då det planerades för en riksanläggning i området med mer än bara golf som aktivitet. Men det gick i stöpet, men fungerade som kicken för att få igång intressenter att bygga den golfbana som skulle stå klar 1993 för invigning.

Golfbanan utgick från Norslunda Gård i Rosersberg, ett stenkast från Arlanda Flygplats, och gör så än idag. Känslan av pittoresk landsort smyger sig på medan skorna gnisslar i grusgångarna mellan driving range, shopen och restaurangen. Att det ska vara rock´n´roll a´ la Nilsmark känns en aning avlägset innan sponsorby och tusentals besökare är på plats.

Sedan 2002 består Arlandastad GK av två stycken 18-hålsbanor, som kallas logiskt för Nya respektive Gamla banan. Den gamla banan, där även Scandinavian Masters ska avgöras, ritades av Sune Linde. Den invigdes 1993 av bland annat Helen Alfredsson och Anders Forsbrand. Par på banan ligger på 70 slag och mäter 6230 meter från vit tee, den sträcka som Mastersspelarna ska ta sig runt.

Med golfrestaurangen i ryggen på första tee spanar man ut över ett 305 respektive 265 meter långt par fyra hål. Ett hål som ska visa sig vara ett av de mest förlåtande hålen på banan, trots ett stort vattenhinder till vänster. En boll placerad till höger har en relativt bred fairway att utnyttja. Den bana Sune Linde ritade är det knappt något kvar utav, efter ombyggnationer och förändringar. De första ändringarna gjordes av Robert Karlsson och Peter Chamberlain.

– Vi hade från början en ambition om att ha en så bra bana att vi kunde hysa Europatourtävlingar, berättar golfbanans VD Per Karlsson.

Förbättringarna som Robert Karlsson och Peter Chamberlain föreslog var bland annat att bygga om vissa greener som inte höll måttet genom att de var fellutade. Även nya bunkrar lades till som hinder på banan för att öka svårigheterna. Tre hål gjordes om helt och hållet. Och sedan dess har flera stora tävlingar avgjorts på Arlandastads gamla bana. Bland annat spelades Skandia PGA Open på Challengetouren här 2004 och 2005.

– Vi har förbättrat banan successivt genom åren med inriktning på tävlingsspel, säger Per Karlsson som anser att sin bana är en ”riktigt, riktigt bra tävlingsbana”.

Något som han får medhåll från många av de spelare som tävlat på banan genom åren. Gamla banan är för övrigt den enda bana som gäller i fråga om att anordna tävlingar, den nya banan är alldeles för kort. Trots att gamla banan har en längd god nog åt Masters luras man av de första fem hålen som består av två par fyra och tre par tre. I övrigt har banan tre stycken par fem hål, lika många par tre hål och resterande par fyra hål.

De senaste förändringarna som gjordes för bara något år sedan på gamla banan var att förbättra greenområdet på hål sju och arton, där greenerna lutade för mycket. Ute på banan veckorna innan Masters råder ett avslappnat, men arbetsamt, lugn bland banarbetarna. Att Arlandastad GK skulle få Masters i år blev klart i januari förra året och sedan dess har banarbetet varit inställt på årets tävling. Därför är det bara finliret kvar medan sommarvädret inte riktigt vill infinna sig. En längre period av torka i juni har följts åt av regn i juli, något som gynnar banan, och nu hoppas banarbetarna på lite ”varannan-dag-väder”. Allt för att få den perfekta banan för tävlingsdagarna i augusti.

Att det ligger fyra års stenhårt arbete för att skapa Arlandastad GK som en tävlingsbana är det ingen tvekan om. Bunkrarna ligger strategiskt utplacerade vid nästan varje hål. Det är bara hål fyra som saknar bunkrar. Några är djupare än de andra, men även om de flesta saknar djup, ligger de utplacerade för att störa spelet om man hamnar i dess förrädiska sand. Och vattenhinder saknas inte heller.

Runt banan finns flera vackra fontäner som visar vindriktning och skänker banan lite estetiska pluspoäng. Annars ligger banan lite utsatt med sitt läge under Arlanda flygplats landande och startande flygplan. Tur att banan är så teknisk svår att tankarna handlar om spelet och nästa slag, att det brummar flygplan över huvudet är inget man lägger märke till efter första hålet. Däremot kommer spelarna och publiken inte kunna njuta av lika naturskön upplevelse som Barsebäck bjöd på, men Per Karlssons egen åsikt är att spelarna nog kommer att uppleva banan svårare.

Om han får rätt eller inte återstår att se. En sak är säker: inget hål på Arlandastad är förlåtande. Det ordet existerar inte ute på banan. Per Karlsson förklarar att det ska ge utdelning för bra slag, och straffa sig om man slår snett eller missbedömer hindren. Och det är inte någon bred marginal som fungerar som förlåtande, varje hål är lika smalt som dina plirande ögon som letar efter flaggan. Och som om det inte vore nog att fairway är smal, kantas dessutom både hål fyra och fem av out of bounds-markeringar alldeles intill fairwaykanten. Något som får oss amatörer att greppa så hårt om klubban att knogarna vitnar.

– Att lyckas på vår bana ska inte handla om slump, det ska vara ens skicklighet som spelare, säger Per Karlsson när han grunnar på hur tävlingen kan tänkas utvecklas.

Tävlingen i år har dragit stora namn som John Daly, Tom Lehman, Corey Pavin, och givetvis kommer de flesta av våra bästa svenskar till Arlandastad. Tävlingen har även helt andra förutsättningar att gå runt ekonomiskt, då sponsorerna bidragit med betydligt mer än till exempelvis Barsebäck. Jesper Parnevik och Fredrik Nilsmark är duon som ska få Masters att nå nya dimensioner i tävlingssammanhang. Med inspiration från Phoenix, Pebble Beach och tävlingen Byron Nelson ska Masters i år bli något alldeles extra.

– Nu är det ett jätteläge för Scandinavian Masters att göra succé bland publik och sponsorer, säger Per Karlsson.

Han hoppas på tjugofem tusen åskådare per dag och håller tummarna för att vädret blir bästa tänkbara och att det blir en ledarboll med många kända namn som lockar publik. En slutsumma på hundra tusen åskådare skulle sitta fint.

Runt 18:e hålets green ska det finnas Skyboxar för cirka 50 gäster, och en VIP-paviljong för Masters huvudsponsorers kunder. En annan VIP-läktare ska ta bland annat innehavare av Golfkortet, och en publikläktare ska ta så många övriga. Andra som inte får plats får följa tävlingen längs med banan, eller via den storbildsskärm som på 37 kvadratmeter ska visa tävlingen. Men vill man få plats vid 18:e får man se till att vara i tid, för det kommer inte rymma fler än 3000 personer just där.

Några riktiga nyckelhål tror inte Per Karlsson finns på banan, men nämner däremot att de tre sista hålen mycket väl kan bli avgörande. Hål 16 är ett par 3 med 186 meter till flaggan för Mastersspelarna. Till vänster om greenen ligger en bunker och till höger ligger vattenhinder. Inget säkert par med andra ord.

– Tanken är att man inte ska kunna spela säkert för par på de tre sista hålen, det ska vara en utmaning att ens klara en bogey, säger Per Karlsson.

Hål nummer 17 är ett långt hål på 519 meter , par fem. Driven måste träffa den smala fairway som på vänster hand kantas av vattenhinder i nära två hundra meter. Väl på fairway och vattenhinder utom fara kantas de sista 137 metrarna av bunkrar på båda sidorna. Att slå slakt och placera bollen där man vill ha den är alltså det som gäller. Greenen på hål sjutton är dessutom bara 26 meter djup.

Det avslutande hålet är 195 meter långt. Och om läktare, tävlingspengar, prestige och TV-kameror inte är tillräckligt ger hålet darriga knän ändå. Att säkra par på sista hålet är troligt, men inte på något sätt säkert. Och om fairways är smala, och ruffen tät och hinder ligger på fel ställen, ska även greenerna orsaka huvudbry för deltagarna i Masterstävlingen.

– Vi ska göra dem så hårda och snabba som det går, säger Per Karlsson.

Helst ska gräslängden ligga på 2,5 millimeter , men gärna kortare. Gräset består av poa och krypven och har dressats i omgångar under sommaren för att ligga till grund för de greener som tävlingen ska tillhandahålla på tävlingsdagen.

Allt som görs på banan är enligt Europatourens regler och förslag. Allt från klippningen av gräset runt bunkrar till höjden på ruffen är förutbestämt. Per Karlsson tycker att de enbart kan skapa en grundprodukt för Europatouren, som sedan med hjälp av experter kan forma banan till den fulländning som krävs för en tävling av denna kaliber.

Även nästa år kommer Scandinavian Masters gå av stapeln på Arlandastad GK. Därefter lämnas stafettpinnen över till Bro Hof, den mytomspunna och redan hyllade banan vid Mälaren. Per Karlsson är mer än nöjd över att vara en god tvåa i tävlingssammanhang i Stockholmsområdet. En spelrätt på Arlandastad GK kostar 25 000 kronor, på Bro Hof kostar det i nuläget 340 000 kronor. Lika stor ekonomisk skillnad är det även på banorna, enligt Per Karlsson.

– Vi är supernöjda över vad vi presterat, men 2009 kommer vi att njuta av att titta på tävlingen på Bro Hof, säger han.