Är gräset grönare på grannens bana?

2020-04-01

Golfspelarnas paradis är ju golfbanan inklusive allt som finns i anslutning till denna. Om det mesta finns och klubbens medlemmar har starka upplevelser, blir klubben en magnet för nya erfarenheter och upplevelser. Golf spelas som bekant på gräs och gräsets betydelse för golfspelaren är som vattnets betydelse för sjöfarten. Därmed inte sagt att det är ett måste (det finns sandbanor där man drar en matta efter att ha puttat ut).

Vi som lyssnar och ser på sändningar från världens alla hörn hör ständigt att: ”Den här banan har den ena eller den andra grässorten på sina fairways, ruffar och greener”. Grässorter som Kikuyo, Penn A4, Rödsvingel, Raygrass, Bermudagräs, Penncross, Fescue, Kentucky Bluegrass, Ängsgröe, Poa plus ytterligare namngivna sorter som förekommer på världens golfbanor.

På TV talar man ofta om hur de olika egenskaperna som grässorterna har speciellt när det gäller de sträva gräsen som Bermuda och Kikuyo, där till exempel Bermudagräset växer på de delar av rötterna som är ovanför markytan så att det blir som ett täcke av luftrötter under den gröna delen. När Bermudagräs klipps på fairwayhöjd ligger bollen fint och luftigt ovanpå gräset (nästan som på en låg peg), medan när det är semiruff och ruffhöjd ligger bollen nere bland luftrötterna och är mycket svår att träffa rent eftersom dessa luftrötter är sega och starka. Den mest särpräglade egenskapen av Bermuda och liknande gräs är att bollen stoppstudsar direkt vid landning och dessutom rullar bollen dåligt när det är lite för tjockt. Det betyder att slag in mot greenen måste flyga genom luften, vilket är något som många spelare upplever som svårt.

När man däremot spelar på en linksbana i Storbritannien eller på Irland är dessa mestadels bevuxna med fescue (svingelgräs). Detta är tunt och fint gräs som när det klipps kort har lågt motstånd mot rullande bollar. På det gräset ligger bollen nära marken vilket betyder att det gäller att slå ner på bollen annars kommer duffen som ett brev på posten. Det går mycket bra att använda puttern många meter utanför greenerna, och det går även bra att så bollen från högre ruff med bra resultat.

Hemma i Sverige har vi oftast Poa eller Ängsgröe som är ett flerårigt blommande gräs. Det växer lite som det vill och har, på grund av att det stimuleras att växa av god tillgång på vatten, plus en del gödning och sanddressning, en förmåga att tränga ut andra sorter som den ambitiöse greenkeepern har sått. Det syns tydligt när man har skapat alldeles nya greener med gräset Penn A4 (som är lite åt det gråa hållet i färgen) och efter ett antal månader börjar få betydligt grönare fläckar på grund av att Poan börjar att ta tillbaka områden. Eftersom Poa frösår sig kommer det in främst med spelarnas golfskor. Kampen att hålla greener rena genom att plocka bort Poa är dömd att misslyckas i våra klimatzoner.

Oavsett grässorter är det ett sant nöje att se hur de olika klubbarna vårdar sina greener och att de olika konsulterna (som vi alla som är officiella medlemmar i en till SGF knuten klubb avlönar) hjälper till att skapa.  Det har dessvärre blivit en sjuka att göra greenerna så snabba det någonsin går oavsett hur de övriga delarna av banan ser ut eller vilket gräs och klipphöjd som fairways och framför allt foregreens har. Har man en upphöjd green med fairways och foregreen på samma klipphöjd och med en stimphastighet över 10 på greenerna, är det inte många som behärskar att slå slagen som får bollen att stanna kvar. Det gäller för golfklubbarna att komma ihåg att deras medlemmar och gästers snitthandicap ligger mellan 20 och 25 och att alltför snabba greener då ofta dödar nöjet att putta.

Det viktigaste av allt är att understryka att golf ska vara roligt och inte förödmjukande för ALLA spelare. Efter denna gräsligt ensidiga krönika önskar jag alla spelare välkomna till en ny och härlig säsong med många lyckade slag och underbara upplevelser på och omkring golfbanan.

Johan Lindeberg
johan@golfbladet.se
Kategorier
Krönikor